Att resa på Göta kanal hade i stort upphört. Här gick endast en mycket blygsam pråmtrafik, ofta av lokal karaktär. Man började prata om att stänga eländet och fylla igen "krondiket". Som tur var blev det inte av. Man insåg då inte det turistiska värdet. Turism som begrepp existerade ju knappast i början på seklet.

Flyget

Att färdas i det tredje elementet luften, hade varit möjligt sedan bröderna Wrights första lyckade försök 1903. Den aeroplantrafik som förekom på 10-talet var dock enbart militär eller av uppvisningskaraktär. För första gången utkämpades också ett krig i luften. Under 20-talet kunde man ta skuttet över Atlanten men först på 30-talet startade resandetrafiken för den som hade råd. Då flög man tyska Junkers eller amerikanska MacDonald Douglas DC3. Man startade även trafik med vätgasluftskepp av fabrikat Zeppelin.  Just väte var inte så lyckat, visade det sig som bekant. De kunde både bokstavligt och bildligt, flyga i luften. Att flyga inrikes Stockholm-Göteborg blev också möjligt på 30-talet. Både Bromma flygplats och Torslanda ?? invigdes 1936. Sen kom kriget och all civil flygverksamhet stoppades. Alla resurser och det lilla bränsle som fanns att tillgå, gick nu till försvaret. Nu var det åter tåg som gällde. Inte någonsin har svenska folket "tågat" som under dessa år.

Innan vi går vidare får vi inte glömma bilismen. 

På 20-talet kom den första betalda ledigheten om 4 dagar. Det blev till viss del ett startskott för vanliga "semesterresor" även om de ekonomiska resurserna inte fanns hos gemene man. 1938 fick man en lagstadgad semester på 14 dagar. 1951 ökade den till tre veckor.

På trettiotalet ökade visserligen komforten och farten hade släppts fri 1930 De första belagda vägarna utfördes. Stockholmsvägen var en av dem. Beläggningen på 30-talet var gatsten. Den långväga resandetrafiken var bara i sin linda då orosmolnen hopade sig över Europa. I september 39 bröt helvetet löst och i stort sett all privat landsvägstrafik fick upphöra. Viss nyttotrafik rullade. En del bilar byggdes om till gengasdrift men i det stora hela så gällde nu tåg. Järnvägen fick ett rejält uppsving under krigsåren, till viss del också genom de omfattande militära transporterna.

De stora linjerna hade nu elektrifierats, men fortfarande var kol, ved och torv de mest betydande drivmedlen. De petroliumdrivna rälsbussarna byggdes om till gengas. Västra stambanan hade elektrifierats 1926 och därmed försvann de eleganta och snabba F loken. De såldes till Danmark. Nu drogs persontågen av de nymodiga elektriska D-loken med eleganta teak-klädda korgar. Under senare delen av 30-talet alltmer ersatta av brunmålade stålkorgar. Brunt var nu SJ:s standardfärg. Elektrodriften påverkade dock inte restiden nämnvärt.  En Stockholmsresa på 30-talet med snälltåg tog ca 7 timmar.

Trafikmässigt, både i luften, på vägarna och på rälsen hände inte så mycket under åren 1939-47. Nu släpptes bränslerestriktionerna och världshandeln började komma igång. Import av bilar tog fart och vår enda personbilsindustri, Volvo från 1927, fick konkurrens av en flygplanstillverkare som inte längre behövde sin kapacitet för militära ändamål. SvenskaAeroplanAktieBolaget lanserade sitt 92.a projekt. Det 91:a var SAAB Safir, det trevliga lågvingade gulmålade skolflygplanet. Bilen blev grön, punkt och slut. Strömlinjeformad och utan bagagelucka. 

Stockholmsresande på 50-talet var inte längre något äventyr. Vägarna var belagda, till stora delar dock med gatsten som vid regn kunde jämställas med vinterhalka. Farten var fri, bensinen kostade under 1 kr litern och den populära Hitlerfolkvagnen hade 34 hkr och kunde med lite medvind komma upp i den, visade det sig alltför ofta, alldeles för höga farten av 110 km/tim. Man besvärades inte heller av sådana myndighetspåhitt som bilbälten, krockkuddar, halvljus mitt på dagen, hastighetsbegränsningar, dubbla bromsljus, hjälm, bilprovning, avgasrening, tvåkretsbromsar och vinterdäck. Köra motorcykel på vanligt bilkörkort fick man också göra. Inom tätbebyggt område gällde dock sedan 1955 högst 50 km/tim, men utanför........ Under åren i mitten på 60-talet körde vi årligen ihjäl ca 1300 personer. Idag är dödssiffran nere i "bara" ca 250, på en mer än tredubblad trafik. Ett ganska enastående resultat av bl.a. den trafiksäkerhetsmyndighet, TSV, som bildades i samband med högertrafikomläggningen.
Bilutvecklingen stod verkligen inte stilla på 50 och 60 talet. 1959 stod jänkarna på toppen med sina Cadillacfenor av flygplansmodell och med bortemot 400 hkr under huven. I Tyskland höll man på att hämta sig efter kriget och folkets bilar, förutom nazibubblan, var Messersmith, Fulda, Wartburg, Goggomobil, DKW, Heinkel och BMW Isetta. Det var vad man i gemen hade råd med. Smått och billigt, men det rullade!
Motorvägar kom efter tysk förebild till Sverige 1953, då vår första sträcka Malmö-Lund öppnades. Den gängse vägen Göteborg-Stockholm blev aldrig motorväg och det ser inte ut att bli det nu heller. Nu satsar man på en motorväg till Stockholm söder om Vättern, sannolikt klar hela vägen 2010. Om farten då blir 120, EU-standard?, kan man då teoretiskt bila till huvudstaden på under 4 timmar. Då kanske tåget kan gå på 2. Flyget med sina ställtider lär aldrig komma ner till detta. Kontentan blir kanske att flyg bara är intressant på sträckor över 50 mil.
Tågtrafiken utvecklades också under slutet av 40-talet och inte minst under 50-talet. 1948 tog expresståget Xoa5 ”Göteborgaren” inte fullt 5 timmar. Ett motorvagnsset med hög komfort, som gick som expresståg till Stockholm. Vi fick ett ellok, F, som var modernt och utan koppelstänger. 1955 fick vi föregångaren till våra välkända Rc-lok. Det fick beteckningen R, var vackert orange och med underlittra a  kallades det också  Rapid. Det var också vad det var. Det var vårt allra första riktigt snabba expresslok som nu sattes in på Stockholmstrafiken. Toppfarten var ca 150 km/tim. Banan och vagnarna medgav dock inte denna höga hastighet. Nu kunde man köra Göteborg-Stockholm non stop på 4½ timma. Idag 47 år senare kör man på 3 timmar. Lite drygt två minuters tidsvinstutveckling per år. Inte mycket att skryta med. En Stockholmsresa på 70, 80 och 90-talet med Rc lok gick på 4-5 timmar. Det är först nu in på det nya årtusendet som vi kan åka med X2 på under 3 timmar.
Att åka båt till Stockholm under 1900-talet gör man bara som lyxkryssningsresenär med Göta Kanalbolagets vita sekelskiftesångare Diana och Wilhelm Tham. Det tar ca 4 dygn och kostar en liten förmögenhet. Ett avslappnande sätt att färdas där även själen hinner med. Rekommenderas för de som vill ha en reseupplevelse i världsklass
 

Vi gick, som sagt, över till högertrafik 1967. I samband därmed infördes det hastighetssystem som vi har idag. På våra småvägar är bashastigheten 70. På vanliga landsvägar gäller 90 km/tim och på motorvägarna 110. Någon större förändring är inte att vänta. Det innebär naturligtvis en ökad trafiksäkerhet men också en ökad monotoni och en aldrig föränderlig restid. Idag bilar man till Stockholm på ca 6 timmar om man vill ha sig en liten matbit på vägen. Detta oavsett om man åker Citroen CV2 eller Jaguar 4,2 liter. Jämlikt och bra! Det är kanske då förståligt varför även den sistnämnde bilägaren hellre njuter ett glas vin och utsikten genom tågfönstret än att med livet som insats, manövrera sitt plåtschabrak bland mer eller mindre stressade och dugliga medtrafikanter.

1907  Kungliga Majt:s Nådiga Förordning om Automobiltrafik

1911  Kungl. stadga om skjutsväsendet upphäver i huvudsak den del av 1734 års gästgivareordning.

1926  Lag den 29 juni om enskilda vägar.

1935  Kungl. kungörelse den angående indelning av rikets landsbygd i vägdistrikt.

Framtiden

Ja, och hur reser vi i morgon? Just nu planerar tyskarna för ett magnettåg som svävar någon centimeter över en utlagd betongbana. Hastighet upp mot 600 km/tim. Airbus har lanserat en gigant som tar 800 passagerare. Helikopter åt envar? En ny Concorde? Det är alltid svårt att sia om framtiden. Lättare att berätta om tider som flytt. Just nu är vi inne i dataåldern d.v.s. vi reser virtuellt via Internet, videokonferenser, FaceBook, SMS och MMS. Dessa nya sätt kan naturligtvis enbart till mycket liten del ersätta det reella resandet och mötet mellan människor. Den som lever får se.
Hans Johansson